Lås

Jag har satt lås på min nya blogg.
Vill ni läsa så maila mig på pettiwoman@live.se

Kram

Tillbaka till brottsplatsen

Jag hamnar här av en slump. Loggar in på fel konto och poff så är jag tillbaka där allt började. 

Hur blev allt då? Livet med prinsen som jag här inne skrev passionerade inlägg om? Fyra år senare. Fyra år efter att vi smugit på hotellrum som två arbetskollegor. Fyra år efter att jag sakta insåg att jag var förälskad i en upptagen man. Nog för att han inte var lycklig och att jag hjälpte honom på traven men ändå är gångerna många när jag får höra hur mycket han minsann har offrat. Mm... det gjorde jag också men det såg han aldrig för då hade han valt bort mig. Det var andra som fanns vid min sida när min värld rasade. Men det slapp han se. Min ångest och hur jag kissade i ett glas vid sidan av soffan för jag var så svag av alla lugnande tabletter att jag inte kunde gå. Det slapp han se. Men jag använder det aldrig emot honom. Men jag får höra vad han minsann har offrat. 

Är vi lyckliga nu då? Lever vi sagan? 

Idag berättade min chef att han ska sluta. Och det gjorde nog att han vågade vara brutalt uppriktig mot mig. 

"Petra, vi tror på dig. Vi vill satsa på dig. Du har all potential och skulle kunna göra ett otroligt jobb. MEN... du mår inte bra och jag tror att om du ska kunna fokusera och göra ett bra jobb måste du göra något åt din relation. Den suger energi ur dig. 

Han sa mycket annat också som jag väljer att inte skriva. Men jag fick mig en tankeställare. 

Sagor slutar oftast lyckliga. Det är väl det jag hoppas på men vet väl inte riktigt hur det ska gå till. Vi tär på varandra. Vi bråkar och bli sams. Men vi kommer ingen vart. Vi ska ta till hjälp och det känns väl som ett sista hopp. 

Han säger han har offrat mycket men det har jag med. Kanske är det därför man inte vill ge upp. 

Ibland vet jag varken ut eller in:..

Inbjudan!

Jag har flyttat igen och igen och igen

Ni hittar mig HÄR numera!

Jahaa...

...ni hänger fortfarande här ser jag. Själv befinner jag mig på ett mycket trevligare ställe men ni envisas ju med att vara kvar här ändå!

Gör som ni vill... häng här eller följ med. Men det krävs ju ett mail då förstås :o)

Saknar ju er!

Kram

Jag försöker...

... att vänja mig vid att inte återvända hit men det är så fruktansvärt svårt. Är det ER jag saknar? Är det allt det som finns här som är så svårt att lämna? Men jag vet att det kanske är nyttigt. Bra! Men varför är det då så svårt?

Jag skriver och skriver på min nya fina blogg och det är redan några där. Av alla er 150 läsare är det hela FYRA stycken som har mailat. Nja.. nån mer då men typ. Det är några som lämnat kommentarer här om att ni vill läsa men ni måste maila mig. Mailen står här ute i sidan. Om jag släpper adressen här inne så kommer det att dröja ett par veckor. Så vill ni vänta... FINE! Men förstår ändå inte att med tanke på hur många ni är som kommer hit varje dag inte gör ett väsen av er. Jag vill ju gärna ha er med. Men vill bara inte lägga ut adressen ännu.

Så... ska ni med eller inte???

Ett långsamt farväl...

Men gud... att det skulle vara så ångestfyllt att lämna en blogg. Ja... den andra är klar. Har lämnat det första avtrycket. Jag går in och ut, fram och tillbaka. Känner efter. Smaka på det nya men gud så svårt det är. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna det här fartyget som tagit mig framåt i över två år nu. Trodde aldrig det skulle betyda så mycket men det gör det. Alla ord. Alla bilder. Alla minnen. Allt bra. Allt jobbigt.

GUD SÅÅÅ SVÅÅRT!

Jag vet inte ännu hur jag ska göra. Jag känner att jag behöver bo in mig lite. Hitta känslan. Få det att kännas lika tryggt som det gör här. Det kommer att bli ett långsamt farväl och jag vet inte om jag ska dela med mig redan. Jag har aldrig haft ett behov av att vara anonym, men ibland har tanken slagit mig. Och nu har jag egentligen chansen. Men det är ju också min öppenhet som är jag. Den jag vet att jag fått läsare för. Men också de som inte tyckt om vare sig mig eller det jag skriver har kommit på köpet. De kommer alltid att finnas.

Måste suga lite på det här. Ett tag. Jag vet att jag har runt 150 unika läsare om dagen. Frågan är hur många av er som vill följa med. Ni gör inte mycket väsen av er så frågan är om det skulle spela er någon roll. Och jag måste fundera på om det spelar mig någon roll. Om jag vill forsätta vara den där apan i buren som folk kommer och tittar på. Skrattar åt, förfaras över men jag vet ju att det finns de av er som faktiskt bryr sig på riktigt. Och jag skulle ju ljuga om jag sa att inte läsarna speler någon roll alls för det gör ni ju. Men frågan är om antalet spelar roll. Jag vet ju ändå inte vilka de flesta är som smyger här. Men jag vet så mycket att det finns en del av er som jag INTE vill ha kvar. Ni som läser av ren jävla nyfikenhet och skrivit elaka kommentarer anonymt och gjort mitt liv till ett helvete ibland. Det är framför allt er jag ser min chans att slippa.

Och även om jag skulle be er... så vet jag att få hör av sig om jag ber er maila om ni vill ha den nya adressen. Nej, jag får helt enkelt suga lite på det här!

Men snart lämnar jag det här skeppet!

Om att börja om!

Detta ska vara första dagen på min semester och jag är redan rastlös. Funderar på om jag inte ska vänta någon vecka till. Dra ut på det lite till liksom. Men jag tar ett par dagar nu. För att fixa lite hemma idag och i morgon ska jag följa med min älskling och göra sina första tatueringar.

Den där ledigheten... kommer blir som någon slags nystart. Hoppas jag. För mig. För oss. För nu är det bara ett par veckor till så är allt annorlunda. Förhoppningsvis. Väntan ska vara över. Vi ska kunna vara lite mera tillsammans. På riktigt. Och det finns inte ord för hur mycket jag längtar. Därför vill jag dra ut lite på min ledighet. Spara den till då så att jag kan få suga ut så mycket som möjligt av den första tiden då han... lämnat det gamla bakom sig.

Och det får mig att tänka på den här bloggen. Mitt skötebarn. Min slaskhink och min terapi. Där jag fått ösa ur mig alla tankar, känslor och få använda orden precis som jag velat. Orden som betyder så mycket för mig. Uttrycket. Flödet. Bildandet av meningar som ska vara mer än bara meningslöst pladder. Som en ständigt levande bok. För det är DET som varit viktigast många gånger. Inte att berätta om vad jag haft på mig eller ätit. Det har ALDRIG varit meningen med mitt bloggande. Utan de gånger mina inlägg har den känslan, det uttrycket och flödet som jag vill det ska ha... det är då det varit som mest renande att skriva. Terapi.

Men den här bloggen rymmer så mycket sorg. Så mycket smärta och sår från de gånger jag fått mitt hjärta krossat. Så mycket lidande och spår från den där botten jag så många gånger befunnit mig på. Och det kommer alltid vara en del av mig. Det är jag. Men jag funderar på om jag inte ska lämna en del av det bakom mig. Låta det få stanna kvar här och lämna det. För något nytt. För det som komma skall. Min framtid som jag så mycket hoppas på och ser fram emot. Kanske jag borde skapa mig ett nytt ställe för mina ord. Ett lite ljusare sådant. För jag är ärligt talat trött på det mörka här. Trött på allt som finns här inne. På det som varit. Även om början på min älskades och min historia börja här men på något sätt är det först NU den kan börja på riktigt.

Så kanske jag lämnar. Kanske jag skapa ett nytt ställe redan nu och låter er veta efter ett tag. Kanske jag bjuder in er från början. Kanske jag behåller det för mig själv. Jag vet inte. Men en längtan efter något nytt har börjat gro...

Om att släppa och sånt som betyder något!

Åska som störde min sömn, pms från helvetet och en urinvägsinfektion som får min kropp ur balans fick mig att höra av mig till personalen och säga att jag skulle bli lite sen. Men någon behövde mig. Ett samtal en kort stund efter fick mig att ändå sätta mig på cykeln till jobbet. För någon behövde mig. Och ett samtal senare känner jag hur mycket det där betydde. Och när jag får ett sms där det står "Tack för hjälpen och stödet idag. Du är en riktigt bra chef och en riktig vän. Tack" blir jag alldeles varm i hjärtat. För inget hjälper så bra när man mår dåligt som att hjälpa och finnas där för någon annan.

Men så behövde jag något själv. För att jag mår som jag gör. Så jag bokade 1,5 timmes thaimassage. Det bästa jag kunde göra. Och efter en stund känner jag hur det släpper. Hur jag kan låta massagen göra sitt och få alla tankar och känslor som irrar runt att stilla sig. Jag går därifrån lugn men trött. Så fruktansvärt trött. Och jag försöker ta åt mig av det min personal säger. Ta ledigt nu. Ta semester. Och ja, jag behöver nog det. De klarar sig. Jag vet ju det. För jag har världens bästa personal. Så kanske jag tar den där semestern nu. Kanske jag gick genom dörren därifrån idag för sista gången på några veckor. Ska fundera över helgen och känna efter vad kroppen säger.

I wanna find myself again!

Känns som jag irrat bort mig. Tappat mig själv och inte riktigt vet vem jag är längre. Ett sista samtal i den där fåtöljen idag gjorde gott. Jag tror att jag gick därifrån lite starkare, med lite mer insikt och jag tror att jag hittat en bit på den där vägen för att finna mig själv igen. Jag tror att jag grät ut det sista av den där frustrationen och slängde den tillsammans med det tårdränkta pappret i papperskorgen.

Det är något lugnare i bröstet. Känslan av att jag klarar det här är något starkare och jag tror att den lilla flickan i mig som förtvivlat ropar efter kärlek och uppmärksamhet... fortfarande ropar, men jag kan trösta henne själv. Ge henne kärlek och uppmärksamhet. Eller... jag ska göra så gott jag kan för att ge henne det.

Jag kommer att hitta mig själv igen!

Och så lite urinvägsinfektion...

... för att liksom göra det hela ännu bättre. Så nu ska jag äta antibiotika så musen blir glad igen!

Ibland känns det bara...

...extra tungt!

I need to go away!

Tiden går alldeles för långsamt och jag längtar bara mer o mer till värmen, en strand, och att få ha näsan i en bok. Så idag är det jag som går till polisen för att ordna med ett nytt pass. Sen ska inget få hindra mig från att sätta mig på ett plan. Bort, bort, bort!

Kommer nog inte att längta mindre. Inte sakna mindre men det blir i alla fall en vecka som försvinner. En vecka då jag kan göra annat än att behöva tänka och grubbla. Få lite distans. Gud vad jag behöver det. Och jag kommer hem utvilad, brunbränd och en vecka närmare målet.

Om att finna anledningar!

Ibland är det dagar då man försöker hitta en anledning till att ta sig upp ur sängen. En sån dag var igår. När jag lämnar en natt i en varm famn bakom mig men behöver lämna den där famnen alldeles för tidigt. Så jag bytte bara säng, bytte den varma famnen mot mitt eget täcke sen ville jag liksom inte göra mer än så. Sökte förtvivlat efter en anledning att gå upp men kroppen och huvudet kändes bara allt för tungt. Eller kanske mest bröstet.

Det är då det är bra med vänner. De som kan ge mig anledningar att lämna sängen, klä på mig och ta mig ut i verkligheten. Så när klockan var fem äter jag mitt första mål mat med Mattias som sällskap. Sen får Azita ta över mig. Tar mig med hem till henne och där får jag dricka kaffe i hennes sköna säng framför tv:n. Och så ger hon mig skönaste massagen. För jag behövde det. Få bli avslappnad. Få bli lugn. För bröstet kändes fortfarande tungt och brusigt.

Sen kan jag lämna. Åka hem igen. Krypa ner i min egen säng och bröstet känns åter lugnt!

Walk of shame!

Ruffsig i håret. Skrynkliga kläder och en andedräkt från helvetet. Det känns som jag går "the walk of shame". Vet inte om det är bra eller dåligt att känna det efter en natt med sin pojkvän? Kanske för att sängen saknade sängkläder. Ingen lampa fungerade och inte ens en tv för att pyda den nästan tomma lägenheten. Och så hans spritångande kyssar. Men jag fick vara honom nära igen. Och det är i den där lägenheten han ska husera ibland innan allt är... som det borde vara. Som jag vill det ska vara!

Men trots att lägenheten nästan är tom är mitt hjärta desto mera fyllt. Av kärleken. Och frustrationen jag åter igen gråter ut i hans famn. Och det är de där stunderna med honom som är så viktiga. För att orka. För att få känna att han befinner sig på samma ställe som jag. Av saknad, längtan och frustration. Han har bara betydligt fler jobbigheter än jag att tampas med så ibland borde jag kanske vara mer förstående. Men det är svårt när jag känner ensamheten sliter i mig. Oron som gnager och det enda jag ser av honom är ord på en mobildisplay. Men nu fick jag i alla fall svar på mina frågor. Svar som jag redan anat. Om varför våra möten inte är så ofta som jag önskade, som han önskade. Och det kan jag respektera. Av respekt för andra. För nu är det bara en tidsfråga och därför kan jag hålla ut. Månader av väntan är snart över för nu är det bara veckor kvar.

Därför kan jag stå ut med att gå en "walk of shame" för hans skull!

Pimp my ride!

Det tog två år men nu är det gjort. Nu sitter de fina fjärilarna på min Kronancykel. Allt för att göra den liiite mindre stöldbegärlig. Och fint blev det. Putsade och gnodde som en tok igår så nu är smuts och rost borta.

Vem behöver bil med en sån cykel?

Little Pettiwoman!

Kväll med finaste vännerna!

Tack Mariam för god mat. Och tack Anahita, Azita och Magnus för trevligt sällskap. Och så roligt Thomas att du numera bara bor ett stenkast bort från mig. Hoppas löftet om att det alltid finns kaffe till mig kvarstår!

Och på något sätt...

... känner jag för att supa skallen i småbitar, bli odräglig och nypa småpojkar i rumpan. Men jag tycker det är synd att förstöra den här snygga looken med att bli full o odräglig.

Men lite småfull ska jag fan se till att bli. Japp... så får det bli!

Skål occh in i dimman!

Och där sprack det..

Pappa kunde inte åka nu pga jobb men jag vill verkligen komma iväg NU! Lyckades hitta en resa och höll på att boka när tjejen frågade mig om jag hade ett giltigt pass. Slänger mig hem på cykeln och rota fram mitt pass... som gick ut den andra juni i år. Jag lovar... jag blev så arg så jag höll på att börja gråta. Och det är väl det tillståndet jag befinner mig i just nu. Inte bara för resan som måste skjutas på en vecka utan för...  nää, jag orkar inte ens bry mig längre. Åtminstone orkar jag inte vara ledsen mer. Att vara arg och förbannad är fan så mycket bättre.

I kväll ska jag på middag. Med trevligt sällskap. Hoppas ilskan lägger sig lite när vinet intar min kropp.

En jävla parodi är vad det är...

Länge leve pizza.nu...

... eller "så tillbringar man en ensam fredagkväll". Hade hoppats på att få träffa min älskling i kväll men tydligen ligger han hemma nerbäddad med feber. Det går att ligga nerbäddad i min soffa också men tja... tydligen bättre hemma utan någon som pysslar om honom.

Kollar Adam o Eva på tv även om jag sett den hundra gånger men den är lika slående och klockren varje gång.

Jag blir bara mer och mer sugen på att bara dra iväg. Hör inte pappa av sig snart så åker jag till Arlanda och sätter mig och väntar på första bästa plan. Börjar bli grymt less nu. På det mesta faktiskt...